De tio modulerna

1. Det diagnostiska samtalet

Du får användbara tips för att bygga upp en förtroendefull relation och hålla i ett barnpsykiatriskt samtal. Du lär dig mer om kartläggningen som har som mål att skapa sig en bild av ungdomen och  livssituationen, att ta fram det som är unika. Det finns flera bra skäl att göra en grundlig kartläggning. Det är alliansskapande att förstå hur familjen har det och varför man sökt vård. Kartläggningen ligger till grund för en gemensam beskrivning och en träffsäker vårdplan. Genom att göra ungdomen delaktig och få en gemensam förståelse för hur ungdomen har det kan ni skräddarsy behandlingen och öka chansen att de aktiviteter ni kommer överens om verkligen blir av.

Den psykiatriska diagnostiken fokuserar på symtom och förlopp som är vanliga vid depression och andra psykiska störningar. I den här modulen får du lära dig ett sätt att effektivt använda dig av samtalstiden. Du lär dig lyssna efter gestalt och ställa frågor om debut och förlopp och först därefter gå ner på kriterienivå. Du lär dig att strukturera dina observationer och att lägga ihop det du ser med din anamnes för att på ett säkrare sätt kunna bedöma om det rör sig om depression. Du lär dig återkoppla din bedömning och diskutera nästa steg och vad som behöver göras.

2. Självmordsriskbedömning

Alla deprimerade ungdomar bör tillfrågas om självmordstankar. En självmordsriskbedömning lutar sig inte bara mot intensitet och frekvens av aktuella suicidtankar utan är en sammanvägd bedömning av utlösande faktor, aktuell psykisk störning och behandling, tidigare självmordsförsök och självskadande, observation av ungdomen samt föräldrars mående och omsorgsförmåga.

En självmordsriskbedömning ska alltid följas av en säkerhetsplan med olika steg att testa vid emotionell upprördhet och intensiva självmordstankar. Den bör alltid innehålla ett avsnitt om risksanering. Säkerhetsplanen är ett levande dokument som ska modifieras efter hand och bör förvaras på ett sätt som gör att ungdomen och föräldern kan använda sig av den. Särskilt vid självmordsriskbedömning gäller det att ta sig tid för att reflektera och använda sig av sin intuition, Lyssna på din magkänsla. Om ett gnagande obehag eller tvivel biter sig fast, tänk ett varv till. Vid hög eller svårbedömd risk eller om en rimlig säkerhetsplan inte går att upprätta bör specialistläkare konsulteras.

3. Psykoedukation och vårdplan

Psykoedukation är ett viktigt verktyg för att ge ökad kunskap om och förståelse för depression som en sjukdom. Genom att skapa en gemensam förklaringsmodell ökar chansen att ni tillsammans kan ringa in de vidmakthållande faktorerna och sekundära problem som utvecklats parallellt med depressionen. Fallformuleringen och den specifika psykoedukation är en hörnsten för behandlingen. De ökar begriplighet, hanterbarhet och hopp. Nästa fas i behandlingen inriktas på att jobba mot det som ger mening och öka ungdomens känsla av sammanhang.

Kartläggning utgör grunden för fallformulering som tillsammans med diagnostiken utgör basen i vårdplanen.  Fallformulering är en sammanfattande beskrivning om hur problemen och symtomen uppstått, vad som bidragit respektive hållit emot och vad som gör att de fortsätter. I vårdplanen formulerar man mål för behandlingen, bryter ned dem i delmål och bestämmer vad som behöver göras. Målen bör vara positivt formulerade och SMARTA.  Vilka områden fokus läggs på väljs utifrån vad familjen vill, i vilken utsträckning problemet bedöms vidmakthålla depressionen samt hur möjligt det är att komma till rätta med problemet. Behandlingen bör inrikta sig på vidmakthållande och på att stärka motståndskraft och resurser. Dessa behöver också finnas med i vårdplanen.

4. Skola

Arbetet med skolan bör vanligtvis påbörjas tidigt i behand­lingen utifrån att det är en uppgift som är rimligt enkel att göra och samtidigt har stor påverkan på måendet. Åtgärderna i skolan bör syfta till att anpassa miljön så att den fungerar som ett skydd snarare än som en belastning. Du går tillsammans med familjen igenom vad som skulle kunna vara lämpliga åtgärder med utgångspunkt i broschyren ”Om depression-information till skola”. Du uppmuntrar föräldrarna att ta snar kontakt med skolan så att personalen blir informerade och kan påbörja arbetet med att anpassa skolmiljön.

5. Föräldradel

6. Rutiner och sömn

7. Aktivering

8. Relationer

9. Utvärdering

Uppföljning och utvärdering av symtom och behandling ska vara en integrerad del av din behandlingsmetod. Det är stärkande för alla att få ett kvitto på att det går åt rätt håll och också väsentligt att tidigt få koll på när det inte går som förväntat. Det ger möjlighet att inventera hinder och anpassa behandlingen.

Den mer omfattande utvärderingen ska ses som ett avstamp för fortsatt behandling. Ibland kan man som behandlare pga sitt engagemang lockas att arbeta med en familj alltför länge trots utebliven förbättring med risk för att det snarare stjälper än hjälper. Långvarig behandling utan resultat ökar risken för hopplöshet hos ungdom och familj och kan komma att gälla all BUP-behandling och försämrar läget. Utvärdering av vårdplanen hjälper dig att hålla fokus på gemensamt formulerande mål och att åtgärderna verkligen blivit av. Om målen inte uppfyllts bör de vanligaste hindren för behandlingsframgång gås igenom och åtgärdas. Genom att hålla koll på kvarstående symtomen kan du rikta behandlingen mot dem och minska risken för långdraget förlopp och minska risken för återfall.

10. Förebygga återfall